Det finns en historia som är sann och som jag tycker om att berätta. Den handlar om en man som låg på en hospiceklinik. Han hade inte så många veckor eller dagar kvar av sitt liv, men skulle få komma hem på permission över helgen.

Inför detta kommer två välmenande sjuksköterskor in i rummet hos honom och säger; Nu skall vi ha vårdplanering.

Mannen som är stor och lång har fått ganska mycket smärtstillande medicin och har därför lite långsam reaktion, reser sig sakta upp i sängen och focuserar på de två kvinnorna. Det hör till saken att han hela livet varit van att bestämma både över sig själv och de verksamheter han varit chef för. Med stadig blick säger han bestämt; I det mötet är det väl jag som skall vara ordförande. Det blev ingen vårdplanering, det ordnade sig ändå.

För mig som kristdemokrat är det några aspekter som hänger ihop med denna alldeles sanna historia och som jag vill ta upp. Jag har inte sanningen men eftersom jag tycker att både vårt parti och hela alliansen hoppar över frågorna alldeles för mycket vill jag säga något.

Den första frågan är; Hurdan är människan, är hon stark eller svag eller kanske bådadera? All politik går att härleda till svaret på den frågan. Även om vi inte så ofta gör det i verkligheten så kan det finnas goda skäl att göra det just nu, om ett år är det val.

I ett sunt samhälle finns det en naturlig balans mellan civilsamhälle, inte bara som resultatet av organisationer utan som ett resultat av enskilda individer, företagande på olika sätt och en stat. Den som vill läsa en tänkare på området rekommenderar jag att ta sig an Hans Zetterbergs böcker i ämnet. För att denna tankefigur skall fungera krävs att vi förstår skillnaden mellan de tre delarna och förmår särskilja deras uppgift. Ibland hör man politiker, även bland våra egna led, förväxla begreppen stat och samhälle. Kanske är det inte konstigt. Vi har genom socialdemokratisk försorg förts in i ett tankemönster som många oreflekterat anammar. En idé om att staten står över allting, kan allting och gör allting bäst. En så renodlad socialistisk tanke kan knappast uppvisas någon annanstans.

Människans plats och kapacitet i dessa sfärer är ganska lätt att se utom i den som handlar om staten. I näringslivet är det människor som vill skapa något utifrån en idé om vad som kan vara utvecklande, nytt och lönsamt. Allt företagande har människor med idéer och innovationskraft som med hårt arbete skapar både socialt och materiellt välstånd. En del misslyckas medan andra lyckas. Samma sak råder i civilsamhället både i den minsta enheten, familjen, såväl som i större gemenskaper och sammanhang. Människor använder sin kapacitet i form av fantasi, engagemang, lust, glädje och ansvarstagande. Likväl som i näringslivet är det i denna sfär tydligt hur enskilda människor uträttar stordåd, oftast i gemenskap med andra. Vardagen innehåller misslyckanden men oftast är det förbluffande hur starka och kraftfulla människor är. Ett signum för denna sfär är initiativrikedom, styrka, ansvarstagande och empati. En positiv människosyn är lätt att belägga i dessa bägge sfärer.

Svårare blir det när vi kommer till den tredje sfären. Staten. Här samlas, inte så konstigt med tanke på ett socialistiskt betraktelsesätt, en paternalistiskt överförmyndarpolitik som slår undan benen på varje människas egen förmåga och kapacitet. Sättet att genomföra detta är att till en början gruppindela befolkningen i s k svaga grupper. Här hittar vi gamla människor, kvinnor, handikappade, invandrare, olika diagnosgrupper etc. Det är ett försåtligt och snudd på djävulskt sätt att omyndigförklara. Den som tillhör den ”svaga gruppen” måste ju utsättas för ”hjälppåtravenpolitik” påhittad av en social ingenjör eller klåfingrig politiker.

Som anhängare av Kristdemokratiska idéer borde vi inse det enkla att det är mycket större skillnad mellan människor än mellan påhittade grupper. Gruppindelningen blir ett sätt att förenkla för att slippa se sanningen. Människor är unika och så oerhört olika. Kvotering till bolagsstyrelser är ett bra exempel. Gruppen kvinnor är så svag att det behövs lite ”hjälppåtravenpolitik” i form av lagstiftning eftersom det väl inte får anses troligt att kvinnor av egen kraft kan komma dit på egna meriter. Med en Kristdemokratisk människosyn borde sådant vara uteslutet.

Hela institutet med biståndshandläggare inom socialtjänsten är exempel på samma besynnerliga människosyn. Väldigt få av oss har träffat på människor som i valet mellan att klara sig själv och överkonsumera statlig hjälp väljer det senare. Den mänskliga värdigheten innehåller en stark vilja till autonomi. Ändå präglas mycket av vårt tänkande inom kommun och landstingsverksamhet av misstanken mot människor egen förmåga. Sjukvården i Sverige har kanske misslyckats mest i detta avseende. All forskning visar att vi som människor och patienter är ”professorer på våra egna sjukdomar”, något sjukvården nästan helt ignorerar. Om vi skulle kunna lansera en politik som tar individens förmåga och ansvar i bruk inom sjukvården så skulle många skattehöjningar inom landstingen kunna uteslutas.

Någon har sagt att vår tid vet vad allting kostar, men väldigt få inser sakers värde. Inom den svenska sjukvårdsdiskussionen handlar allt om möjligheten att kunna komma i kontakt med sjukvården. Det finns t o m beskrivet som ett pris, ”kömiljarden”. När Bernard Tyson, koncernchef för Kaiser Permanente, talar om sin sjukvårdsorganisation som är lika stor som Sveriges alla landsting tillsammans förklarar han att de ser det som ett misslyckande varje gång en person måste besöka sjukvården. Uppgiften är ju att hålla människor friska och vid god hälsa. Ett annat sätt att se på värdet av hälso-och sjukvård.

Till sist några rader om makt. För ett parti där individen är viktig och där friheten att utforma sitt liv efter egna behov och förutsättningar är ännu viktigare borde det vara självklart att inför valet 2014 hela tiden ställa sig frågan; De politiska förslag vi nu kommer med, gynnar de individens utökade makt eller är det det politiska systemet, den offentliga makten eller något särintresse som än en gång stärker sin position?

Thorbjörn Larsson

Publicerad i Kristdemokraten under vinjetten ”På djupet”.