På ekonomins område talas det mycket om betydelsen av skatter, avregleringar eller offentlig styrning för att uppnå välstånd. Få talar om institutioner och värderingars betydelse för ekonomiskt välstånd. Detta påvisas tydligt i forskning som bl.a. nobelpristagarna Douglass C North och Ronald Coase bidragit med. Om det inte finns fungerande institutioner leder det till höga transaktionskostnader som försämrar ekonomins effektivitet.

Med institutioner menas här såväl formella – sådana som lagstiftning, rättsväsende, myndigheter – liksom informella, såsom sociala konventioner och värderingar. Kan man lita på rättssystemet? Är människor hederliga? Kan man lita på ett handslag? Allt sådant avgör hur höga kostnaderna blir för att göra en affär. Fungerar inte tilliten mellan människor, fungerar inte rättssystemet. Då får det direkt effekt på våra plånböcker – och därmed också på stat och kommuners skatteintäkter.

Nationalekonomen Wilhelm Röpke var en av arkitekterna bakom den sociala marknadsekonomin och det västtyska ekonomiska undret efter andra världskriget. Han var en stark förespråkare för en ekonomi med sociala hänsyn. Statens roll skulle vara aktiv, men noga definierad.

Röpke argumenterade inte för marknadsekonomin i första hand av effektivitetsskäl. Istället var det en stark värdegrund som styrde hans slutsatser. Människans frihet och egna förmåga som marknadsekonomin gav utrymme för var starka skäl för honom att bekämpa socialismen. Han skulle till och med föredra marknadsekonomin om den gav sämre materiell utdelning än den socialistiska planekonomin.

I boken ”Bortom utbud och efterfrågan” markerar Röpke att hans tilltro till marknadsekonomin också hade ett tydligt förbehåll: ”Det ekonomiska livet utspelar sig självfallet inte i något moraliskt vakuum. Det svävar tvärtom ständigt i fara att förlora sitt etiska mellanläge, om det inte bärs upp av starka stöttor som helt enkelt finns där och som oavbrutet måste impregneras mot röta. I annat fall måste ett fritt hushållningssystem slutligen bryta samman och därmed också den fria stats- och samhällsordningen.”

Det är detta som är hotet mot marknadsekonomin och vårt fria samhälle. Det är inte socialismen som idé. Den är död. Utan det är rötan i form av girighet, rovdrift och brist på sammanhängande etisk medvetenhet. I finanspalatsen, på handelshögskolorna, på universiteten, på våra arbetsplatser och inom politiken.

Stöttepelarna som bär upp välståndet riskerar att ruttna, om vi inte är vaksamma. Det vi uppnått hittills är ju inte självklart imorgon, om vi inte vårdar det.

En sida av samma mynt är den överdrivna rationaliteten. Då man tror att allt går att räkna fram med ekonomiska modeller och rationella överväganden. Om vi tar den överdrivna skuldsättningen och krisen inom finanssektorn som exempel. En stor del av grunden till allt detta är tron att få regler, låga räntor och kapitalets maximala rörlighet alltid leder till något gott.

Men när vi kastade ut dygder som förr präglade finansbranschen såsom försiktighet och säkerhetsmarginaler, så skapades monster som kraschade hela länder som Island och Grekland, och skakar hela EU och USA i sina grundvalar.

Den rationelle såg ingen anledning att spara först – köpa sedan. Istället var det rationellt att låna maximalt. Nu när vi inser att karusellen även i Sverige snurrat lite för fort tvingas vi tillgripa bolånetak. Ett trubbigt instrument. Den som drabbas är den unga familjen med god ekonomi som inte har några sparade pengar.

Vi glömde bort att stimulera ett sunt beteende som ett långsiktigt bosparande innebär, redan från unga år. I Tyskland och Norge som haft en sundare bostadsmarknad än i vårt land är det självklart med ett bosparande. Dessutom har vi fostrat en generation i att man inte behöver amortera sina bostadslån. Vilka värderingar odlar vi med detta? Knappast ett gott förvaltarskap!

I Sverige möter vi kristdemokrater motstånd när vi driver kravet på att uppmuntra ett bosparande från unga år. Sparande ska beskattas lika, säger den rationelle ekonomen, och missar hela poängen. Det är ett värde i sig att uppmuntra långsiktighet på bostadsmarknaden. Att fostra den unga generationen i att spara till sin första bostad. Förutom att fler får möjlighet att äga sin bostad får vi också en stabilare samhällsekonomi.

Stefan Attefall

Styrelseledamot i Idéinstitutet Civitas

Publicerad i Tidningen Kristdemokraten