Det ekonomiska system som har de bästa förutsättningarna att tillvarata förvaltarskapets principer är marknadsekonomin. Det visar historien, inte minst utifrån erfarenheterna med kommunismen. Orsaken är att marknadsekonomin effektivt kan hantera den oerhörda mängd beslut som varje dag fattas i en ekonomi. Dessutom innebär ett sådant ekonomiskt system att människors kreativitet och personliga engagemang frigörs, uppmuntras och kanaliseras så att utveckling och framåtskridande främjas. Genom priset kan utbud och efterfrågan mötas på ett effektivt sätt. Därmed har marknadsekonomin visat sig vara bättre än något annat system på att skapa materiellt välstånd och hushålla med begränsade resurser. Marknadsekonomin innebär också att beslut decentraliseras på låg nivå, vilket minskar statens makt över människors liv. Marknadsekonomin främjar ett pluralistiskt samhälle med mångfald och frihet.
Men marknadsekonomin har brister. Ett tydligt exempel på detta är att all information inte ryms i prissignalerna. Ekonomer talar därför om externa effekter vilket uppstår då produktionen eller konsumtionen av en viss vara ger upphov till samhällsekonomiska effekter som inte inkluderas i priset. Sådana externa effekter kan vara skadliga utsläpp i luft och vatten, svåröverskådliga effekter på människors hälsa, historiska och kulturella värden, etc. Utifrån ett förvaltarskapsperspektiv kan därför inte en renodlad marknadsekonomi accepteras, utan det behövs korrigeringar för att den ska fungera bättre och främja ett långsiktigt ansvarstagande. Miljöavgifter, skatter och lagstiftning är exempel på åtgärder en stat kan vidta för att minska eller undanröja externa effekter.
Utan någon form av fördelningspolitik har marknadsekonomin dessutom visat sig ha svårt att skapa materiella förutsättningar för ett värdigt liv för alla medborgare i ett land. Ansvarstagande för sina medmänniskor påbjuder därför ett system där människor som hamnar i olyckliga situationer ges det stöd som krävs för ett människovärdigt liv.
Fördelarna med marknadsekonomin, men också insikten om dess brister, var det som präglade formandet av och uppbyggandet av Västeuropas ekonomiska modell efter andra världskriget. Inte minst det vägval som kristdemokraterna i Västtyskland gjorde i slutet av 1940-talet, ofta i strid med dåtidens socialdemokrater, har bidragit till att forma det som brukar kallas den sociala marknadsekonomin. Namn som betytt mycket för denna utveckling är nationalekonomen Wilhelm Röpke, sociologen Alfred Müller-Armack, förbundskansler Konrad Ardenauer, finansminister Ludwig Erhard, för att nämna några. Förespråkarna för den sociala marknadsekonomin såg koncentrationen av politisk och ekonomisk makt under diktaturregimer som en varningsignal för en allt för långt gången inblandning av de politiska institutionerna i ekonomin. Erfarenheterna av hyperinflationen under Weimar-republiken, nationalsocialisternas styrning av både politiken och ekonomin och kommunisternas frammarsch i östra Europa präglade synen på statens roll, vikten av personligt ägande, en rättvis och fri konkurrens, vikten av ett stabilt penningvärde, behovet av ökat etiskt medvetande från medborgarnas sida samt social utjämning.
Krigets regleringar av ekonomin avskaffades och en fri marknad skapades samtidigt som ett socialt skyddsnät och välfärdssystem byggdes upp. I kontrast till utvecklingen i Östeuropa och USA så skapades en marknadsekonomi med sociala hänsyn där statens roll var aktiv men noga definierad. Lagstiftningen skulle skapa ett ramverk för ekonomin och avgränsade statliga insatser krävdes, både för att skapa social utjämning och en effektiv och rättvis konkurrens.
Ett sammanfattande sätt att definera den sociala marknadsekonomin finner vi i skriften ”The Concept of the Social Market Economy” från det tyska Konrad Ardenauer stiftelsen, som utifrån Ludwig Erhards och Wilhelm Röpkes arbeten, formulerar den så här: “The social market economy rests, in anthropological terms, on the idea of a free, ehical man in a democratic state founded on the rule of law. Without fixed standards and values, without public-spirit and constitutional principles, the most efficient economic and social policy cannot lead to a free, happy, prosperous, just and orderly society.”
Denna definition visar att en grundläggande förutsättning för en effektiv och socialt acceptabel marknadsekonomi är att det finns moraliska spelregler i ett samhälle som innebär ett korrektiv till den fria marknadsekonomin. En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner, såväl formella (exempelvis lagstiftning och rättsväsende) som informella (värderingar såsom hederlighet) för att kunna fungera. Det här påvisar modern forskning tydligt.
Företrädare för modern institutionell ekonomisk teori hävdar generellt betydelsen av institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner för en sund marknadsekonomi. “Institutionerna är detsamma som spelreglerna i ett samhälle”, skriver 1993 års nobelpristagare Douglass C. North.
En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner utmärks av låg osäkerhet. Osäkerheten kostar pengar genom merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerheten. Nobelpristagarna 1991 Ronald Coase och North och många andra är företrädare för modern forskning i denna riktning. Den amerikanske ekonomihistorikern Daviod Larnes har i arbetet “The Wealth and Poverty of Nations” från 1998 bland annat lyft fram betydelsen för ekonomisk tillväxt av särskilda kulturella drag och ett etos med betoning på arbetsetik, driftighet, ärlighet, tålamod och ihärdighet. Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att uppstå och fungera bra. Denna ordning har inte uppstått spontant utan den har det kristna och delar av det klassiska kulturarvet försett oss med genom kristen etik och dess betoning av rätt och fel, karaktär, dygder och arbetsetik.
Stefan Attefall
Civil- och bostadsminister, ledamot i styrelsen för Civilas