Det har under en tid förts en debatt om manlig omskärelse. Politiker, präster och barnläkare har uttalat sig. Men vad handlar det här om egentligen? Enligt många är manlig omskärelse av barn en stympning, ett övergrepp. Ett barn kan inte själv bestämma, utan föräldrarna är de som initierar ett sådant ingrepp. Nu vill man stoppa dessa ingrepp som sägs kränka barns integritet. Ett barn kan ju senare i livet bestämma över sin kropp och eventuella religiösa tillhörighet.
Många i Sverige håller säkert med om att inget barn får komma till skada. Men är omskärelsen verkligen skadlig? Det är omöjligt att göra en omskärelse ogjord, även om man försökt under historiens lopp. Under hellenistisk tid var det inte ovanligt att judar som ville smälta in i den grekiska miljön genomgick ingrepp för att dölja att de var omskurna. Detta upplevdes som nödvändigt av dem som ville idrotta på de grekiska idrottsanläggningarna där män tränade och tävlade helt nakna.
Den hellenistiska kulturen brukar kännetecknas av att den var pluralistisk och mångkulturell, begrepp som idag blivit honnörsord i många sammanhang. Ibland var man dock mindre tolerant än dagens ideal föreskriver. År 167 f Kr förbjöds judar att omskära sina söner. Den som bröt mot detta skulle straffas med döden. Samtidigt förbjöd man sabbatsfirandet och placerade en kultstaty som föreställde den grekiske guden Zeus i templet i Jerusalem. Målet var antagligen att ge judarna en möjlighet att anpassa sig till den moderna hellenistiska kulturen. Den seleukidiske kungen Antiochus Epiphanes (ibland även kallad Epimanes, galningen) ville ha enhet i sitt rike, och uppfattade den judiska minoritetens sedvänjor som störande och hopplöst förlegade.
Att detta inte blev populärt bland alla judar kan man ju förstå. Man fortsatte att omskära sina söner i alla fall. Så småningom renade man sitt tempel och invigde det på nytt, vilket än idag firas varje år vid Chánuka.
Har detta något med dagens debatt att göra? Kanske det faktiskt har det. För vad är det man vill uppnå genom att förbjuda judar och muslimer att låta omskära sina söner idag? Argumenten handlar om att man inte vill att dessa pojkar ska kränkas. Deras föräldrar ska inte bestämma över dem och deras kroppar, det ska de själva göra. När de blir vuxna kan de låta omskära sig om de vill. Omskärelsen uppfattas alltså som något negativt, som inte hör hemma i vårt moderna samhälle där var och en ska bestämma allt på egen hand.
Omskärelse praktiseras i Sverige nästan uteslutande av judar och muslimer. Det är något som hör samman med den religiösa och kulturella identiteten. En pojke med judiska föräldrar kan ha svårt att identifiera sig och att identifieras som jude om han inte är omskuren. En judisk pojke blir religiöst myndig då han fyller 13 år, och kallas då bar mitzva, budens son. Detta förutsätter en judisk identitet, och är i många judiska familjer en stor högtid. Men om en pojke inte är omskuren, utan förväntas fatta beslut om sin religiösa hemvist i vuxen ålder kommer det att bli svårt att bibehålla denna tradition. Det blir helt enkelt svårt för pojkar att socialiseras in i judendomen innan de nått vuxen ålder. Detta är givetvis inte rimligt. Föräldrar ska självklart kunna uppfostra alla sina barn inom den egna religiösa traditionen.
För muslimer finns det också starka religiösa traditioner angående manlig omskärelse. Inom denna religion finns dock inte ett entydigt svar på när omskärelsen ska ske. Många muslimska pojkar som omskärs är äldre än de judiska, som blir omskurna då de är åtta dagar gamla. Men i båda dessa religioner har ingreppet med religionen att göra.
En fråga man kan ställa sig är varför det inte anses som lika kränkande för en pojke att bli omskuren om det inte finns en religiös grund för detta. Att det ibland kan finnas en medicinsk orsak till att man omskär en pojke eller man är en annan sak, menar man. Vad som dock hittills inte kommit fram i debatten är att det ofta sker sådana ingrepp på pojkar utan att det finns varken medicinska eller religiösa grunder att ta hänsyn till. I USA är det mer eller mindre standard att nyfödda pojkar omskärs, oavsett vilken religion deras föräldrar har. Jag har hittills inte hört någon argumentera mot denna tradition. Det ser ut som om debatten handlar om religion, och inte om omskärelsen som sådan. Ingreppet kan ju bevisligen ske på ett ”civiliserat” sätt på sjukhus.
Hedvig Larsson
Publicerad i Kristdemokraten