En del teologer hävdar att det bästa sättet att få en människa att synda (ursäkta uttrycket, jag vet att det är otidsenligt) är att få henne att göra det som är näst viktigast. På så sätt undgår hon det viktigaste. När det gäller frågan om vinst i vården så är det verkligen den näst viktigaste frågan. Men vad är då viktigast?

Låt mig börja så här. Är vinst något patienter, anhöriga, klienter, kunder – eller vad vi nu kallas – går omkring och funderar över? Knappast. Våra frågor handlar om den bästa vården, den snabbaste tillgängligheten, det mänskliga bemötandet och om värdig behandling.

Antalet människor som kontrollerar års­redovisningen innan de går till sin vård­central, sitt äldreboende, sin familjerådgivning, sin akutmottagning eller sin sjukgymnast är sann­olikt få. Sannolikt är det ”någon annan” som har intresse av att ständigt ställa just den frågan.

Jag tror att det finns allt för många som menar att staten är detsamma som samhället, att civilsamhället bara är ett nödvändigt ont och att det kollektiva – gärna kallat Det gemensamma – alltid ska ha företräde framför individen. Man ser hellre undersåtar än aktiva medborgare.

För att bevara ett sådant synsätt måste världen beskrivas som bestående av å ena sidan ivrare av offentligt finansierad och driven vård å andra sidan skrupelfria företagare i samma bransch. De förra drivs av goda intentioner medan de senare av helt andra, mindre smickrande drivkrafter.

Generellt sett är svensk socialdemokrati angelägen att bevara det gamla systemet, där makten snarare låg hos den politiska sfären än hos den enskilda. Att rucka på maktrelationen var länge synonymt med att rucka på Partiets maktbas. Det ska, i rättvisans namn, framhållas att det finns personer och strömningar inom S som välkomnar mer medborgarinflytande och valfrihet. Stefan Stern är en av dem som idogt och välformulerat ger uttryck för detta, liksom NN YY. Men i det stora hela är svensk socialdemokrati hopplöst förälskad i dåtiden och det verkar allt oftare som att ”rörelsen” fallit för frestelsen att välja det bekväma alternativet håll fast vid det som var.

Därför är det särskilt intressant att resa till Tyskland för att höra socialdemokrater där resonera på ett helt annat sätt. Där följer pengarna patienten (/brukaren) och det slags köpslående som följer med det svenska systemet med offentlig upphandling är därför främmande. Medborgarna tillåts också lägga till och skaffa tjänster utöver dem som ingår i grundutbudet.

De bästa aktörerna är kvar och genom patientvalet har kvalitetskontrollen kommit att ligga i det fria valets dynamik. Vad som är kvalitet varierar för var och en av oss, och därför är det rätt att låta medborgaren själv avgöra vilken vårdcentral eller liknande som, för just henne, har den bästa kvaliteten.

Vårens mediala debacle har dels visat många mediers tendens att förenkla hellre än syna och förklara, dels gjort oss än mer uppmärksamma på att vi kanske saknar rimliga kontrollsystem. Dessutom har borgerligheten, inklusive mitt eget parti, varit dålig på att försvara de senaste decenniernas valfrihetsreformer och att utveckla dem vidare.

Inte så sällan undrar jag om vi har tagit lite för stort intryck av socialdemokratiskt tänkande utan att reflektera över att det står i rak motsatsställning till vår egen ideologi. (Och då menar jag inte bara Per Schlingmanns diffusa funderingar om behovet av en stor och stark stat.)

När det svenska välfärdssystemet i allt väsentligt började förändras till det bättre för 20 år sedan gjordes ett vägval som kanske kan beskrivas som ödesdigert. Man började leka ”affär” med skatte­betalarnas pengar. Köp- och säljsystem kallades det och lade grunden för ett synsätt som i dag har fått fullständigt genomslag. Tanken var att genom upphandling till lägsta pris skulle välfärden få ut så mycket som möjligt per skattekrona. Det har fungerat dåligt.

Tanken leder tillbaka till fattigauktionen där det gällde att betala så lite som möjligt. För ett antal år sedan erkände ordföranden för branschföreningen för upphandlare att upphandling ”nog inte passar sig för vård och omsorgstjänster”. Så sant. Mänskliga behov är inte möjliga att paketera i likformade paket.

Minnet är kort men för mindre än tio år sedan kunde vi svenskar­ inte få information om kvalitetsskillnader i olika delar av Sverige eller mellan olika sjukhus. Skälet till detta var inte att siffrorna inte fanns, därför att att om vi som medborgare kände till fakta så skulle myten om lika vård för alla överallt, gå om intet.

Siffrorna pekar än i dag på förskräckande stora skillnader och det finns all anledning att ifrågasätta det kommunala självstyret. Det är medborgarens ”styre” som ska värnas, inte nödvändigtvis det kommunala.

Lustigt nog består den privata verksamheten många gånger av människor som har tröttnat på det offentligas tröghet, bristande utrymme för idéer och entreprenörskap. Kanske är linjen mellan dem som verkar i offentlig regi och dem som har motsvarande värv i privat regi inte så skarp som många kritiker ofta vill göra gällande?

Min poäng är att vänstern har ett intresse av att rita upp en spelplan där offentliga respektive privata aktörer ställs mot varandra. På så sätt går det att upprätthålla fokus på det som inte är intressant, eller viktigt. I stället för att fokusera på kvalitet.

Medicinska resultat, grad av rehabilitering, självupplevd kvalitet, grad av välbefinnande, återgång i arbete. Det finns mängder av kvalitetsparametrar som kan formuleras och jämföras. Men i den socialistiska idétraditionen, åtminstone femtio år bakåt, ingår axiomet att när staten säger att alla är lika bra så är de också det. Basta.

Den nuvarande regeringen har förstått att mätning och jämförelse är bra och att val på organisationsnivå är bra. Vad den inte förstått är att de verkliga incitamenten för kvalitetsutveckling ligger i den maktförskjutning det skulle innebära att vi själva förfogade över vår journal och att pengarna följde patienten. Dessutom är det avgörande att alla kvalitetsparametrar finns tillgängliga för var och en, och att de ekonomiska incitamenten handlar om att vara bäst, inte sparsammast.

Att vägra vinst till den företagare som har korta avtal (oftast treåriga) med stora kapitalinvesteringar och mycket personalkostnader är lika dumt som att försöka sälja vatten till sjömän. Vården och omsorgen är begåvad med företag som gör vinst, exempelvis när det gäller medicinsk apparatur, medicin, blöjor, kompresser, sängar, stolar, mat, lakan, kanyler med mera.

Att hävda att vinst skall förbjudas är detsamma som att förbjuda alla dessa företag som dagligen berikar vård och omsorg. Det tror jag, uppriktigt sagt inte att man har tänkt på.

Redan på 1200-talet diskuterades vinstens storlek och det var en teolog, Thomas av Aquino, som löste frågan genom att införa begreppet ”skälig vinst”. Skälighet när det gäller vinst måste ställas i proportion till alla möjliga storheter, bland annat i förhållande till risken. Det vore en givande vinstdiskussion.

Byt spelplan! Fokusera på frågan om kvalitet. Låt chefer, medarbetare och inte minst vi som är politiskt aktiva svara på frågan: Vad har du gjort i dag för att människor skall få den bästa vården och omsorgen?

Thorbjörn Larsson

Publicerad i Kristdemokraten.